Sedan en tid tillbaka nu pågår en förändring av bostadspolitiken i Sverige.
Initialt togs stopplagen bort som skulle förhindra att hyresrätter ombildades till bostadsrätter, sedan skulle boende få skapa bostadsrättsföreningar om de så önskade. Nu visade sig att det var få som var intresserade i praktiken så begreppet ägarrätt introducerades i dess ställe.

Vad det handlar om i praktiken är vinstmaximering av centralt placerade bostäder och bostäder i attraktiva områden och minskat ansvar för bostadsföretagen i problemområden. Det kan låta vackert att vi ska blanda boendeformerna för att minska segregationen i bostadsområdena och få de boende att känna samhörighet med sitt område där de äger sin lägenhet, men i realiteten handlar det om pengar, den som har råd och kontakter ska kunna få ökad valfrihet på övrigas bekostnad och bostadsföretagen står som den stora vinnaren ekonomiskt.

Det spelar egentligen ingen roll om ett kommunalt bolag har 10 procent eller 80 procent av flerfamiljsbostäderna i en stad, det som spelar roll är att alla, oavsett inkomst, behöver någonstans att bo, ett hem. Jag tror inte på ett samhälle där vi delar upp människor beroende på social status beroende på plånbokens tjocklek, jag tror inte på ett samhälle där en tusenlapp mer i plånboken är mer värd än att grannar, svaga och sjuka kan vara delaktiga i och lika värda med sin mer lyckosamma omgivning.

Idag när jag lyssnar på politiker, oavsett partitillhörighet, så marginaliseras ofta de boende till siffror. Av ÖBO:s cirka 23 000 lägenheter ska X antal eller Y procent omvandlas från hyresrätt till annan boendeform, men X antal eller Y procent är människor, det är boende och det skapar en osäkerhet och rädsla, som boende, oavsett försäkringar om att det ska vara frivilligt, inte verkar kunna ta till sig och det är trots allt inte så konstigt, när förslag ett inte fungerar kommer förslag två, om inte det heller fungerar, vad kommer då? En ny lagstiftning som tvingar?

De flesta som idag bor i en hyresrätt bor i en hyresrätt av eget val.
Nu skriver politiker dem på näsan att de gjort ett felaktigt val och inte förstår sitt eget bästa. Valfrihet på bostadsmarknaden är bra, under förutsättning att de gjorda valen accepteras politiskt och inte förringas. Den som vill bo i en bostadsrätt har faktiskt möjlighet att göra det redan idag, den som vill bo i en villa har möjlighet att göra så. Att blanda de olika boendeformerna i ett och samma område tror inte jag kommer att göra någon skillnad i de fall det finns problem i området, det kommer bara att förenkla bostadsbolagens möjlighet att utnyttja reglerna för att vinstmaximera de lite mer attraktiva bostäderna i andra områden och öka på segregeringen mellan den som har och den som inte har ekonomiska förutsättningar.

Under mötet som hölls av Tankarnas Trädgård i går, slog något mig när Alaa Idris berättade om att hon frågat några av barnen som kommit fram om var de bodde. Hos sa att det verkat som om barnen skämdes för att berätta att de bodde i hyresrätter i Vivalla, det tror jag är en missuppfattning om jag ska vara ärlig, jag tror snarare att barnen skämdes för att berätta att de bor i Vivalla. Det är ganska synd om jag har rätt, för Vivalla är i grunden ett bra område, det är trevliga lägenheter och stora grönytor, det stora problemet i Vivalla är media. Det finns mycket bra att säga om Vivalla, men det får sällan komma fram istället koncentreras allt till det som är mindre bra eller i mycket till och med uruselt och när de boende konstant matas med hur dåligt allt är börjar de boende både där och på andra ställen tillslut att tro på det, de förlorar förmågan att se det som är möjligt, lite elakt skulle jag vilja säga att de boende, oavsett ursprung blir äkta närkingar som på äkta närkiskt vis uttrycker dä går alrii och dessutom tror på det och därmed kan man väl lite ironiskt påpeka att den lokala integrationen är ett faktum.

Kommentarer:

Lämna en kommentar