Det finns:
499 artiklar.
För säkerhets skull, jag var ju tvungen att kunna plåta under Winnerbäck, blev det till att läsa in sig på Sony:s olika kamerahus, Fyra olika hus blev det att läsa på om och kolla över hur RAW-filerna såg ut.
Sony A-200, A-300, A-350 och A-700 blev kandidaterna och föll gjorde de en efter en.
Den första som försvann var A700, flaggskäppet bland kamerorna. Anledningen var enkel, jag hittade ingen affär i Örebro som hade någon hemma och köpa en kamera jag inte kunnat känna på så den ligger bra i händerna? Glöm det som ungarna brukar säga.
Nästa kamera som ströks från listan var A-350, alla filer jag laddade hem visade sig ha ett relativt starkt brus när ISO gick över 400, inget för mig som ofta fotograferar i skymmning med andra ord även om det är en förbaskat trevlig kamera att hålla i och lätt att arbeta med vad jag kunde känna och dessutom har hög upplösning, 14.2 Mpixlar. Två kameror kvar att välja mellan, Sony A-200 och A-300, svårt val i det närmaste samma kamera, samma sensor, snarlika data, men med två viktiga skillnader, A-300 har Sonys nyutvecklade Live-View...
Nej det blev inte Sonys A-300 heller, den hade en aldeles för liten och mörk sökare i mina ögon, jag fann den billigaste och enklaste modellen vara bäst för mina behov, ligger hyffsat i handen, en ljus sökare och med samma förstoringsgrad som på KM D5D, inte lika bra som på KM D7D eller på Sony A-700, men tillräckligt för att det ska gå att fokusera manuellt vid behov, och det är något jag gör ganska ofta.
Nu över till något kanske viktigare, Ungdomar på stan, efter att ha läst Nerikes Allehandas artikel igår och reaktionerna från flera av läsarna blir min första tanke, Nej de ska inte springa på stan, fast, samtidigt, vid närmare eftertanke, är jag verkligen rätt person att säga det?
Jag som själv sprang runt massor på stan i den åldern.
Jag tror nog att ungdomar alltid sprungit på stan, eller runt på byggden, det är en del av den viktiga processen med frigörelse från föräldrarna och en del i processen att lära sig att ta sitt ansvar.
Ibland blir resultatet ite olyckligt och där ligger vår, de vuxnas roll i att hjälpa till och försöka mildra den emellanåt ganska brutala övergången från att vara barn till att vara vuxen.
Jag kan gott erkänna att jag känner både rädsla och oro för framtiden, vilken tonårsförälder gör väl inte det?
Samtidigt känner jag, och vet dessutom inom mig, att förr eller senare kommer jag vara tvungen att släppa taget lite grand och låta ungarna få chansen att göra sina egna misstag, få chanen att växa med uppgifterna i livet, få chansen att få ett förtroende, och till och med acceptera att de inte kan leva upp till det alla gånger.
Jag tror inte, när jag tänker efter istället för att bara reagera, att ungdomar ska mer eller mindre låsas in hemma kvällarna, jag tror snarare att det är vi vuxna som skulle behöva ut mer, ut mer och skapa en större balans mellan mängden barn, ungdommar och vuxna på stan, vi vuxna skulle behöva komma ut, och då inte bara vingla hem från krogen, både för att ungdomar kan behöva ett visst stöd emellanåt och för att överbrygga generationsgränser och den ålderssegregering som samhället allt mer kommit att fyllas av.
Kommentarer:
2008-09-18 22:48:06 Av: thomas gustafsson
